Teddybjörnen Fredriksson, ja så hette han. En gång var han bara min...
och vi älskade varann.
Nej,han hette inte Fredriksson och inte var han min heller då för länge sen.
Han hade nog inget namn alls annat än Nalle. Och han tillhörde min älskade
lillebror Hasse som gick bort 2001, när han bara var 47 år gammal.
Han fick den när han var ca 2år, och han älskade denne Nalle. Den bar han
med sig i vått och torrt. Och han kunde inte sova utan sin älskade Nalle. Men
en dag så var Nalle bara helt borta och gick inte att finna nånstans, hur mycket
det än letades i alla skrymslen och vrår. Vid denna tid bodde vi på Långmyran
i Strängnäs där vi båda är födda min bror och jag. Hela tomten genomsöktes men
nån Nalle fanns inte att hitta. Hela hösten och vintern gick och inte förrän till
våren hittades Nalle blöt och medtagen i ett dike. Tilltufsad , trasig och eländig
fick han hänga på tork med en klädnypa i ena örat. Men Hasse var lycklig att
äntligen ha fått tillbaka sin älskade Nalle. Mamma sydde nya öron, ögon och nos.
Sen stickade hon gråa hängselbyxor och kofta till Nalle.Och än idag sitter han
där ,som ni kan se på fotot, med samma utstyrsel som då. Hasse bar sin Nalle med
sig genom livet, och när han växte upp och själv fick barn så fick de ta över. Men
jag tror att han mest satt på deras hylla, dem vågade nog inte leka för hårt eftersom
de visste hur mycket den betydde för pappa. Nalle har blivit sliten genom åren
och har ingen päls kvar. Men han har ju mammas kofta och byxor så han fryser
nog inte ändå. Efter att Hasse vandrat genom porten till den andra sidan fick
jag Nallen från hans barn. Och det är jag så innerligt tacksam för. Det finns så
mycket kärlek och ömhet i denna älskade Nalle. Så nu sitter han här på min
hylla och ibland får han sitta i soffan.
Bakgrund från